Historia
Melatonin produceras huvudsakligen av tallkottkörteln (glandula pinealis). Detta organ omnämns redan av Galen från Pergamon och andra greker under andra århundradet. På 1500-talet beskrev den franske filosofen och vetenskapsmannen Descartes tallkottkörteln som själens säte.
Melatonin i sig upptäcktes först 1958 av en hudläkare vid namn Aaron Lerner och har sedan 1980-talet varit föremål för omfattande forskning. Lerner lyckades isolera en förening i en bovin tallkottkörtel som hade en starkt blekande effekt på amfibiehud, och han gav den namnet melatonin. Det var också Lerner som började studera hormonets effekt på sömnen. Efter ett självförsök med 100 mg melatonin rapporterade Lerner att han inte hade några biverkningar förutom dåsighet. På 1960-talet antog man fortfarande att ljus-mörker-rytmen var viktig för däggdjur, men inte för människor. Först 1981 upptäckte Alfred Lewy att starkt ljus som applicerades på natten undertryckte endogent melatonin hos människor. Denna upptäckt var ett genombrott för kronobiologin och forskningen om melatonin. I början av 1990-talet fick hormonet allt större uppmärksamhet eftersom studier visade melatoninets effekter på olika kroppsliga processer, t.ex. immunmodulering, begränsning av tumörtillväxt, fångst av syreradikaler och påverkan på kalciumberoende metaboliska processer. Därefter har ytterligare studier gjorts om melatonin och dess mångfacetterade inverkan på människors hälsa.
