Melatoninproduktion och ålder
Det är inte bara ett faktum att den moderna människan är den enda organism som avviker från sin normala rytm och gör dag av natt, utan det är också sant att ju äldre vi blir, desto mindre blir den nattliga melatoninproduktionen. På grund av detta blir den nattliga signalen kortare, vilket är en förändring som förs vidare till hela kroppen. Ofta aktiveras inte signalen förrän långt efter midnatt. Utsöndringen av hormonet upphör dock punktligt vid gryningen. Detta leder till att äldre människor får sömnhormonet under en alldeles för kort tidsperiod, vilket gör att det blir mindre och mindre tillgängligt. För äldre tallkottkörtlar är en tillräcklig melatoninproduktion under natten inte längre möjlig, även om kroppen befinner sig i fullständigt mörker. Tallkottkörteln försörjs av stora mängder blodkärl, som med åldern förkalkas, ungefär som andra delar av kroppen. Förkalkningen kan leda till en minskad melatoninproduktion och därmed en uttalad sömnförlust och störning av dygnsrytmen.
Fram till den tredje levnadsmånaden produceras melatonin knappast enligt en dag/natt-rytm. Därefter ökar de nattliga serumvärdena av melatonin, vilket leder till en gradvis utveckling av en cirkadisk cykel. Mellan det första och tredje levnadsåret uppnås den högsta produktionen av melatonin. Dessa höga nivåer bibehålls fram till puberteten, varefter de börjar sjunka till genomsnittliga nivåer för vuxna. En frisk vuxen människa har en melatoninnivå som är 8-10 gånger högre på natten, i motsats till äldre där detta värde bara stiger mycket sent och under en kort tid till det dubbla av den dagliga nivån. Denna låga skillnad mellan dag och natt är inte längre tillräcklig för att korrekt förmedla övergången från dag till natt eller reglera den inre klockan. Det är möjligt att detta är en anledning till de ofta förekommande klagomålen på sömnstörningar och relaterade sjukdomar bland äldre.
Brist på melatonin visar sig också i en störd rytm i hormonsystemen som är nedströms. En tidig minskning av melatoninproduktionen kan vara en faktor bakom det tidiga klimakteriet, eftersom det också leder till en minskning av könshormonerna. Melatonin är också viktigt för produktionen av tillväxthormonet HGH, även kallat ”vitalitetshormonet”, eftersom produktionen bromsas om det råder brist på melatonin. Brist på melatonin påverkar också levern, vilket leder till ineffektiv programmering för natten. Detta kan leda till insulinresistens, vilket i förlängningen kan leda till diabetes. Dessutom förblir urinbehovet detsamma under natten som under dagen om ett specifikt antihormon (ADH) saknas på grund av melatoninbrist.
Melatoninbrist har också en betydande inverkan på hjärnan. Alla nattliga reparationsmekanismer är reducerade. Lagring av information i långtidsminnet, som sker på natten, stöds inte längre. Detta ökar känsligheten för tidig demens och neurodegenerativa processer.
Den brittiska facktidskriften Journal of Ophthalmology publicerade nyligen en alarmerande korrelation mellan åldrande ögon och melatoninproduktion. Mätningar visar att efter 45 års ålder når färre solstrålar det inre ögat. Detta beror på att ögats lins gulnar något och att pupillen blir smalare. Därför når färre ljuspartiklar de viktiga cellerna i näthinnan, som mäter dag/natt-rytmen för att reglera våra inre klockor. Studier visar att förändringar i det åldrande ögat kan leda till ett antal typiska ögonsjukdomar, för vilka orsaken inte finns i själva ögat. Konsekvenserna av försämrad ögonkapacitet är kognitiva brister (särskilt minneskapacitet), sömnlöshet, depression och fördröjda reaktionstider. På grund av dessa fakta postuleras ett samband mellan ögonförändringar och störd melatoninproduktion. Våra inre klockor reagerar på växlingarna mellan ljus och mörker och styr vår dygnsrytm. De ger varje organ en impuls för dess dag- och nattfunktioner. Hjärnan, till exempel, lagrar den information som samlats in under dagen i långtidsminnet eller raderar den helt och hållet. Dessa tändningssignaler överförs ofta via kronobiologins moderhormon: melatonin. Äldre människor har bara tillgång till en bråkdel av den nödvändiga hormonnivån, vilket i sin tur påverkar koncentrationen av andra neurotransmittorer. Detta leder inte bara till omfattande problem med nattsömnen, utan även till en försämring av de viktigaste organens, t.ex. leverns eller nervernas, faktiska dagaktiviteter under en 24-timmarsdag.
