Varje vår ställer vi pliktskyldigt fram våra klockor till sommartid och varje höst ställer vi tillbaka dem till normaltid – men ingen verkar särskilt glad över det. Den tidsomställning som sker vartannat år är inte bara obekväm, utan också känd för att vara mycket dålig för vår hälsa. Den kollektiva förlusten av en timmes sömn när klockorna ställs om i mars är förknippad med en ökning av antalet hjärtattacker och trafikolyckor med dödlig utgång under de följande dagarna.

Permanent standardtid bättre än tidsomställning

En studie av forskare vid Stanford Medicine har nu visat att det också finns faror på längre sikt – och bättre alternativ. Forskarna jämförde hur tre olika tidssystem – permanent standardtid, permanent sommartid och tidsomställning vartannat år – kan påverka människors dygnsrytm och därmed deras hälsa över hela landet. Dygnsrytmen är kroppens medfödda klocka som går ungefär 24 timmar i dygnet och som reglerar många fysiologiska processer.

Teamet fann att vi ur ett dygnsrytmperspektiv har gjort det sämsta valet. Både permanent standardtid och permanent sommartid skulle vara hälsosammare än vårt säsongsbetonade fram-och-tillbaka, där permanent standardtid skulle gynna de flesta människor. Genom att modellera ljusexponering, dygnsrytmeeffekter och hälsoegenskaper i varje län uppskattar forskarna att permanent standardtid skulle förhindra cirka 300.000 stroke per år och leda till 2,6 miljoner färre personer med fetma. Permanent sommartid skulle uppnå ungefär två tredjedelar av samma effekt. ”Vi fann att det definitivt är bättre att hålla sig till standardtid eller sommartid än att byta två gånger om året”, säger Jamie Zeitzer, PhD, professor i psykiatri och beteendevetenskap och huvudförfattare till studien, som publiceras i Proceedings of the National Academy of Sciences. Huvudförfattare är Lara Weed, doktorand i bioteknik.

Synkronisering med 24 timmar

Även bland människor som vill få ett slut på säsongsbundna tidsförändringar råder det oenighet om vilken tidspolicy som ska gälla. ”Det finns människor som brinner för båda sidor, och de har väldigt olika argument”, säger Zeitzer. Förespråkarna för permanent sommartid menar att mer ljus på kvällen kan spara energi, förebygga brott och ge människor mer fritid efter jobbet. I det andra lägret hävdar förespråkarna för permanent standardtid att mer morgonljus är optimalt för hälsan. Organisationer som American Academy of Sleep Medicine, National Sleep Foundation och American Medical Association har uttalat sig till förmån för standardtid året runt. ”Det är baserat på teorin att tidigt morgonljus är bättre för vår allmänna hälsa”, säger Zeitzer om dessa stöd. ”Problemet är att det är en teori utan data. Och i slutändan har vi data.”

Människans dygnscykel är inte exakt 24 timmar – för de flesta människor är den cirka 12 minuter längre – men den kan moduleras av ljus. ”Att få ljus på morgonen påskyndar dygnscykeln. Ljus på kvällen saktar ned cykeln”, säger Zeitzer. ”I allmänhet behöver man mer morgonljus och mindre kvällsljus för att vara väl synkroniserad med dygnets 24 timmar.” En desynkroniserad dygnscykel är förknippad med en rad olika hälsoproblem. ”Ju mer ljus du får vid fel tidpunkt, desto svagare blir din cirkadiska klocka. Allt det som är beroende av den – till exempel immunförsvaret och energin – fungerar då inte lika bra”, säger Zeitzer.

Forskarna använde en matematisk modell för att omvandla ljusexponeringen under varje tidsregim, baserat på lokala tider för soluppgång och solnedgång, till dygnsbelastning – dvs. hur mycket en persons inre klocka behöver ställas om för att hålla jämna steg med dygnets 24 timmar. De fann att de flesta människor skulle uppleva minst cirkadisk belastning under ett år under permanent standardtid, som prioriterar morgonljus. Fördelarna varierar något beroende på var man befinner sig i en tidszon och vilken kronotypman har – om man föredrar tidiga morgnar, sena kvällar eller något däremellan. Det är motsägelsefullt att människor som vaknar tidigt, som utgör cirka 15 procent av befolkningen och tenderar att ha en dygnscykel på mindre än 24 timmar, skulle uppleva minst dygnsbelastning under permanent sommartid, eftersom mer kvällsljus skulle förlänga deras dygnscykel närmare 24 timmar.

Effekter på hälsan

För att fastställa sambandet mellan dygnsrytmstörningar och specifika hälsoeffekter analyserade forskarna data på länsnivå från Centers for Disease Control and Prevention om förekomsten av artrit, cancer, kroniskt obstruktiv lungsjukdom, kranskärlssjukdom, depression, diabetes, fetma och stroke.

Deras modeller visar att permanent standardtid skulle minska den landsomfattande förekomsten av fetma med 0,78% och förekomsten av stroke med 0,09%, båda tillstånd som påverkas av dygnsrytmen. Dessa till synes små procentuella förändringar i vanliga sjukdomar skulle resultera i 2,6 miljoner färre personer med fetma och 300.000 färre strokefall. Med permanent sommartid skulle den nationella förekomsten av fetma minska med 0,51% eller 1,7 miljoner människor och förekomsten av stroke med 0,04% eller 220.000 fall. Som väntat förutspådde modellerna inte någon signifikant skillnad i sjukdomar som artrit, som inte är direkt relaterade till dygnsrytmen.

Resultaten inte tillräckligt övertygande

Även om studien utan tvekan är den mest grundliga analysen av de långsiktiga hälsoeffekterna av olika tidspolicyer, är den långt ifrån sista ordet, enligt Zeitzer. För det första tog forskarna inte hänsyn till många faktorer som kan påverka ljusexponeringen i verkliga livet, inklusive väder, geografi och mänskligt beteende. I sina beräkningar utgick forskarna från konsekventa och relativt dygnsrytmvänliga ljusvanor, inklusive ett sömnschema från kl. 22.00 till 07.00, solexponering före och efter arbetet och på helgerna samt ljusexponering inomhus från kl. 09.00 till 17.00 och efter solnedgången. I verkligheten har dock många människor oregelbundna sömnvanor och tillbringar mer tid inomhus.

”Människors ljusvanor är förmodligen mycket värre än vad vi antar i modellerna”, säger Zeitzer. ”Till och med i Kalifornien, där vädret är fantastiskt, tillbringar människor mindre än 5% av sin dag utomhus.” Även om dygnsrytmen verkar tala för en permanent standardtid är resultaten inte tillräckligt övertygande för att andra överväganden ska hamna i bakgrunden. Zeitzer hoppas att studien ska inspirera till liknande evidensbaserade analyser från andra områden, t.ex. ekonomi och sociologi. Han påpekar också att tidspolitik helt enkelt handlar om att bestämma vilka tider som ska representera soluppgång och solnedgång, inte om att ändra den totala mängden tillgängligt ljus.