Sömn och vakenhet verkar vid första anblicken vara två tydligt åtskilda tillstånd. Antingen är vi vakna och alerta, eller så sover vår kropp och hjärna. Den moderna sömnforskningen visar dock i allt högre grad att denna skillnad kanske inte är fullt så entydig. Faktum är att enskilda områden i hjärnan tillfälligt kan utveckla aktivitetsmönster som vanligtvis uppträder under sömnen – även när en person utåt sett är helt vaken. Detta fenomen kallas ”lokaliserad sömn” och väcker allt större uppmärksamhet inom neurovetenskapen.

Särskilt intressanta i detta sammanhang är nya rön från forskningen om Parkinsons sjukdom. De tyder på att ovanliga sömnmönster under vakenhet kan ha samband med vissa neurologiska tillstånd.

När enskilda hjärnregioner går in i ett sömnliknande tillstånd

Under djupsömn uppvisar hjärnan karakteristiska mönster av långsam elektrisk aktivitet. Dessa så kallade långsamma vågor uppstår genom ett samordnat samspel mellan stora grupper av nervceller. Normalt förekommer de främst under specifika sömnfaser. Liknande aktivitetsmönster kan dock också uppstå medan en person är vaken. I sådana fall påverkas inte nödvändigtvis alla delar av hjärnan samtidigt.

Detta kallas ”lokaliserad sömn”. Enskilda nervnätverk uppvisar tillfälligt en aktivitet som mer liknar ett sömntillstånd, medan andra delar av hjärnan förblir vakna och aktiva. Detta fenomen skulle kunna förklara varför människor ibland upplever koncentrationssvårigheter, korta uppmärksamhetsbortfall eller fördröjda reaktionstider trots att de sover tillräckligt.

Parkinsons sjukdom: När regleringen av sömn och vakenhet rubbas

Parkinsons sjukdom är en av de vanligaste progressiva sjukdomarna i nervsystemet. Den drabbar främst de delar av hjärnan som ansvarar för att styra och samordna rörelser. Vanligtvis börjar sjukdomen ganska gradvis och utvecklas under en lång tidsperiod. Följaktligen upptäcks de tidiga tecknen inte alltid omedelbart eller misstas inledningsvis för normala ålderstecken.

Signalsubstansen dopamin spelar en avgörande roll i denna process. Den produceras bland annat i en specifik region i hjärnan som kallas substantia nigra. Vid Parkinsons sjukdom dör nervcellerna i denna region som producerar dopamin gradvis av. Detta leder till en dopaminbrist, vilket försämrar kommunikationen mellan olika delar av hjärnan. Följaktligen blir det allt svårare att kontrollera rörelsemönstren. Bland de mest kända symtomen finns muskelstelhet, långsamma rörelser och skakningar, som särskilt kan uppträda i vila. Personer med Parkinsons sjukdom har till exempel svårt att inleda rörelser, deras steg blir kortare, eller så blir vardagliga aktiviteter som att klä på sig och skriva allt svårare. Parkinsons sjukdom utvecklas dock inte på samma sätt hos alla. Vissa personer utvecklar främst rörelsestörningar, medan icke-motoriska symtom spelar en viktig roll hos andra.

Parkinsons sjukdom påverkar inte bara rörelserna. Sömnstörningar, dagtidssömnighet, koncentrationssvårigheter, depressiva stämningar och förändringar i perceptionen kan också uppstå. Vissa personer med Parkinsons sjukdom lider av en störd sömn-vakenhetscykel, livliga drömmar eller uttalad trötthet under dagen. Allteftersom sjukdomen fortskrider kan även kognitiva nedsättningar och hallucinationer utvecklas. Det är just dessa icke-motoriska symtom som i allt högre grad hamnar i fokus för forskningen. Forskarna är särskilt intresserade av hur Parkinsons sjukdom påverkar hjärnans naturliga sömn- och vakenhetsprocesser.

En ny studie från 2026 undersökte om sömnliknande hjärnaktivitet kan förekomma hos personer med Parkinsons sjukdom även när de är vakna. För att göra detta undersökte forskarna den elektriska hjärnaktiviteten med hjälp av ett högupplöst elektroencefalogram (EEG). De jämförde 84 personer med Parkinsons sjukdom med 30 friska äldre kontrollpersoner. Resultaten visade att långsamma hjärnvågor förekom oftare hos Parkinsonpatienter medan de var vakna. Sådana långsamma vågor förknippas normalt främst med djupsömn. Att de förekommer under vakenhet kan tyda på att vissa områden i hjärnan tillfälligt övergår till ett sömnliknande aktivitetsläge. Särskilt intressant var det faktum att mer uttalade förändringar var förknippade med hallucinationer och sämre resultat på vissa kognitiva tester. Forskarna fann därmed belägg för att ovanlig sömnliknande aktivitet under dagen kan ha ett samband med förändringar i mental prestationsförmåga och perception.

Varför uppstår hallucinationer vid Parkinsons sjukdom?

Resultaten ger ytterligare insikt i de komplexa förändringar som Parkinsons sjukdom kan utlösa i hjärnan. De visar också att sjukdomen inte enbart bör betraktas som en rörelsestörning. Regleringen av sömn och vakenhet, liksom bearbetningen av sensoriska intryck, kan också spela en viktig roll. Det har dock ännu inte slutgiltigt fastställts om de ovanliga hjärnvågorna direkt bidrar till symtomen eller snarare är en bieffekt av de neurologiska förändringarna. Ytterligare studier behövs för att fastställa betydelsen av dessa observationer för sjukdomsförloppet och potentiella framtida diagnostiska metoder.

Hallucinationer hör till de möjliga icke-motoriska symtomen vid Parkinsons sjukdom. De drabbade uppfattar till exempel människor, djur eller föremål som inte finns där i verkligheten. Sådana förändringar i perceptionen kan ha olika orsaker. Förutom förändringar i vissa signalsubstanssystem i hjärnan kan även sömnstörningar, läkemedel och förändringar i informationsbearbetningen spela in.

Den nya studien erbjuder en annan möjlig förklaring: Om vissa hjärnregioner tillfälligt uppvisar sömnliknande aktivitetsmönster medan man är vaken, kan detta påverka bearbetningen av yttre sinnesintryck. Det har dock ännu inte slutgiltigt fastställts om dessa hjärnvågor faktiskt bidrar till uppkomsten av hallucinationer eller snarare är en bieffekt av andra förändringar i hjärnan.

Vad innebär detta för vår naturliga sömn- och vakenhetscykel?

Människokroppen styrs av en komplex biologisk klocka. Vår inre klocka styr bland annat när vi blir trötta, när vi är särskilt alerta och hur olika kroppsfunktioner fungerar under dagen. Det är inte bara yttre faktorer som dagsljus och mörker som spelar en roll här. Aktiviteten i enskilda hjärnnätverk påverkar också hur alerta och produktiva vi känner oss.

Forskning om lokal sömn visar att vakenhet uppenbarligen inte är ett tillstånd där alla områden i hjärnan alltid måste vara lika aktiva. Enskilda hjärnregioner kan tillfälligt uppvisa sömnliknande mönster, medan andra förblir aktiva. Särskilt när det gäller neurologiska sjukdomar som Parkinsons sjukdom kan denna kunskap hjälpa oss att bättre förstå förändringar i hjärnans funktion. Den belyser också hur viktigt samspelet mellan sömn, den inre klockan och hjärnaktiviteten är för vår mentala prestationsförmåga.

Kan hjärnvågor hjälpa till att diagnostisera Parkinsons sjukdom i framtiden?

Studien öppnar upp intressanta vägar för vidare forskning. Om vissa EEG-mönster regelbundet uppträder tillsammans med neurologiska symtom skulle de i framtiden potentiellt kunna ge ytterligare ledtrådar om förändringar i hjärnans funktion. Det vore särskilt intressant att fastställa om sådana avvikelser förekommer redan i tidiga stadier av sjukdomen och om de förändras i takt med att sjukdomen fortskrider.

Forskningen har dock fortfarande en bit kvar dit. De hittillsvarande resultaten räcker inte för att använda lokala långsamma hjärnvågor som ett fristående diagnostiskt test för Parkinsons sjukdom. Ytterligare studier måste klargöra hur specifika dessa förändringar är och om de även förekommer vid andra neurologiska sjukdomar eller vid allvarlig sömnbrist.

Sömn och vakenhet är närmare kopplade än man tidigare trott

Modern sömnforskning visar i allt högre grad att sömn och vakenhet inte nödvändigtvis är helt åtskilda och fasta tillstånd. Även när vi känner oss vakna och medvetet uppfattar vår omgivning kan enskilda områden i hjärnan uppenbarligen redan utveckla sömnliknande aktivitetsmönster. Detta fenomen belyser hur komplex regleringen av vår hjärnaktivitet egentligen är. Denna insikt kan spela en särskilt viktig roll vid neurologiska sjukdomar såsom Parkinsons sjukdom. Aktuella forskningsresultat tyder på att förändringar i sömn-vakenhetsregleringen inte bara påverkar nattvilan utan även kan ha konsekvenser för uppmärksamhet, minne och perception under dagen.

Dessa rön är också intressanta ur ett kronobiologiskt perspektiv. Vår inre klocka ser till att många fysiska och mentala processer följer en naturlig dygnsrytm. Den påverkar bland annat hormonutsöndring, kroppstemperatur, sömnbehov och vår prestationsförmåga. Om samspelet mellan dessa processer störs kan det påverka vårt välbefinnande och vår sömnkvalitet.

Forskningen om lokaliserad sömn öppnar därför nya perspektiv på frågan om hur nära aktiviteten i enskilda hjärnregioner är kopplad till vår sömn-vakenhetscykel. I framtiden kan det vara intressant att närmare undersöka om sådan ovanlig hjärnaktivitet även förekommer vid andra neurologiska sjukdomar och vilken betydelse den har för den kognitiva prestationsförmågan.

Många frågor är fortfarande obesvarade. De hittillsvarande resultaten visar dock att sömnen är mycket mer än bara en nattlig viloperiod. Den är en viktig del av vår hjärnhälsa och är nära kopplad till funktionen hos hela vårt nervsystem. En bättre förståelse av dessa samband skulle på sikt kunna hjälpa oss att upptäcka sömnstörningar och neurologiska förändringar tidigare och bedriva mer målinriktad forskning.